Traumaberättande
Sammanfattande checklista
Rational
Komponentarbetet syftar till att minska undvikande under trygga och gradvisa former, och att bryta kopplingen mellan överväldigande negativa känslor, tankar, minnesbilder, påminnelser och samtal om den traumatiska händelsen.
Mål
För barnet:
- Arbeta för att ge barnet kontroll och att situationen blir hanterbar för barnet
- Barnet kan hantera traumatriggers dvs minnas, tänka på, uppleva känslorna och prata om traumat och särskilt så kallade hotspots eller värsta tillfället.
- Minskade traumarelaterade symtom.
För omsorgspersonen:
- Arbeta för att ge barnet kontroll och att situationen blir hanterbar för barnet dvs vad kan omsorgspersonen bidra med kopplat till detta mål.
- Arbeta för att omsorgspersonen ska stödja barnet i vardagen samt även inför, under efter traumaberättande sessionen.
- Undersök och utforska vem omsorgspersonen kan få stöd av i sin vardag om det blir en mer krävande period i arbetet med denna komponent.
Metod
Barnsamtal
Sammanfatta och ge rational
Sammanfatta vad ni arbetat med i PRAC, vilka färdigheter barnet använder i vardagen och vilka som kan användas framöver. Gör vid behov exempelvis en lista med färdigheter ex andas, klappa och lukta på mitt gosedjur, be om paus, röra på mig i rummet, säga stopp idag klarar jag inte mera. Förmedla att du hört många barns och tonåringars berättelser om skrämmande händelser och hjälpt dem.
Ge rational för att prata om traumatiska händelser som ger symtom i nutid. Innan du träffar barnet: Tänk igenom hur du kan förklara rationalen och hur ni kan arbeta tillsammans. För många barn kan en metafor passa som rational. När du introducerar en metafor involvera gärna barnet i dialogen. Använd instruktionsbladet med metaforer för att beskriva exponering vid traumaberättande (pdf). Använd exempelvis tvätta ett sår, garderoben, bada i poolen, boken, badbollen i poolen, se läskig film. I Cohen et. al 2021 på sidan 227 finns en mer utförlig beskrivning av hur introducera arbetet med hjälp av sårmetaforen och på nästkommande sidan en variant för äldre barn och uppåt om att gå till fysioterapeuten.
Gör en traumalinje eller en livslinje med inkluderad traumalinje
Traumalinje: Gör tillsammans med barnet en Traumalinje inkl. SUDS skattning (0–5, 0–10 eller 0–100, använd gosedjur av olika storlek eller symboler) för symtom idag. Skriv kortfattat ned de typer av traumatiska händelser barnet blivit utsatt för, ange övergripande tidsperiod (t.ex. mobbad under grundskolan) och även första, värsta och sista tillfället för respektive traumatyp. Gör Traumalinjen på en whiteboard eller på ett stort papper.
Du kan be äldre barn och tonåringar att SUD skatta varje händelse även utifrån:
- hur de upplevde händelsen när den hände (för att följa framsteg)
- hur de tänker nu att det ska bli att prata om händelsen i behandling (inför exponeringen)
Livslinje som inkluderar en traumalinje: Vid många svåra livshändelser, flytt mellan olika boenden och utsatthet för flera traumatiska händelser rekommenderas att du börjar med en Livslinje med allmänna livshändelser så som skola, boende, sommarlov, svåra livshändelser respektive traumatiska händelser där barnet kort beskriver vad som hänt. Positiva minnen och personer lyfts fram. Sammanfatta och se vad barnet fått med sig av arbetet med livslinjen. Välj därefter att följa instruktion för ”traumabok” här nedan för de traumatiska händelser som behöver exponering.
Traumabok
Det vanligaste sättet att konkret arbeta med Traumaberättandet i TF-KBT är att göra en så kallad traumabok. Du och barnet kan arbeta på andra sätt vilket finns beskriver längre ned. Oavsett variant försök använda dig av samma exponerings principer som när vi skriver en traumabok.
- Introducera att skriva en bok.
Ge övergripande information om att skriva en bok. Att böcker har olika delar som kallas för kapitel, att boken finns inlåst på mottagningen och inte går att köpa i affären eller läsas via nätet, att du som terapeut kan vara sekreterare och hjälpa till att skriva boken så att barnet kan fokusera på att berätta. Att hen gör så gott hen kan. - Skapa namn på kapitel.
Börja med att utgå ifrån det som framkom i arbetet med barnets traumalinje och utifrån det skapa kapitelnamn. Validera barnet om hen undviker specifika ord exempelvis ”När han gjorde det där du vet” och hjälp därefter barnet genom att be att hen beskriver kort vem det var och vad hen gjorde. Arbeta med gradvis exponering. Om barnet kan börja med och skriva ned meningen och du säger den högt så är det ett framsteg.
Kapitlen behöver i nuläget inte komma i en viss ordning. Rekommendationen är att ha med ett inledande kapitel som de flesta författare har. Många barn väljer att kalla det ”Om mig själv” eller ”Om mig” där även en kort beskrivning ingår kring varför barnet skriver boken ex ”Farmor slog mig på kroppen många gånger”. - Rekommendation är att barnet börjar med att berätta utifrån ”Om mig själv” kapitlet.
Detta för att barnet ska få erfara hur processen går till och avsluta detta kapitel med varför hen skriver boken exempelvis ”Farmor slog mig på kroppen många gånger och det gjorde ont”. Då kan vi vid behov exponera för den meningen om barnet skulle får svårt att berätta mer detaljerat i nästa steg i behandlingen. I övrigt kan kapitlet handla om vem barnet bor med, ålder, vilken skola barnet går i, vad barnet tycker om att göra på fritiden osv. Barnet berättar och du skriver ned ett ord i taget samtidigt som du upprepar det. Läser upp och ser om barnet vill ändra eller lägga till något. - Barnet får välja vilket traumakapitel hen ska börja berätta om.
Du skriver ned en mening i taget vad barnet berättar och upprepar varje ord samtidigt som du skriver det. Skriv exakt som barnet säger, här är grammatiken inte viktig.
Skriv på varannan eller var tredje rad om du skriver för hand. Om du skriver på din arbetsdator direkt eller när du färdigställer barnets kapitel beakta var du sparar traumaboken digitalt utifrån sekretess och Internetsäkerhet. Om du är osäker fråga din chef alternativt er jurist var du kan ha ditt dokument.
Om barnet har svårt att komma i gång att berätta kan du fråga exempelvis:
Var var du någonstans när….? Beskriv den platsen för mig som inte varit där?
Om barnet fortsatt har svårt att komma igång att berätta så kan det hjälpa att rita hur platsen såg ut exempelvis de två rummen eller parken där de blev utsatta. Under rubriken Vid undvikanden prova exempelvis detta hittar du fler tips. - Barnets spontana berättelse.
”Berätta vad som hände när farmor slog dig på kroppen första gången”. Barnet berättar och du skriver ned det enligt punkt 4.
Använd främst öppna frågor till barnet såsom:- Berätta mer, berätta vad som hände sedan, berätta vidare…
- Berätta så att jag skulle kunna se det som en film framför mig.
- Berätta mer om det som hände här.
- Vid tydliga luckor i berättelsen exempelvis ena delen handlar om att de är i köket och nästa del om att de är i sovrummet. Fråga vad hände här i mellan? Vad hände mellan händelse A och händelse C? Börja berätta ifrån när ni var i köket.
Kom ihåg!
Försök att träna dig i att inte använda dessa eller liknande sätt att fråga och göra:- Kommer du ihåg vad som hände?
- Minns du vad som hände när…?
- Berätta vad du minns för mig?
- Barn med undvikande beteende vill ofta inte minnas det hemska de varit med om, det är därför de träffar dig. Formulera om frågan till en uppmaning Berätta för mig alternativt om barnet svarar att hen inte minns fråga vidare kring det och försök förstå.
- Ställ inte frågor där barnet kan svara enbart Ja eller Nej.
- Försök formulera om frågan om du märker att du gjort det!
- Använd inte påståenden om vad som hänt eller hur barnet har tänkt eller känt exempelvis Visst gjorde väl X så här då …. eller då blev du väl väldigt ledsen och ville därifrån, jag förstår det!
- Försök att inte förmedla starka känslor som avsky, äckel, skuld eller skräck genom ord, kroppsspråk och ansiktsuttryck. Det är svårt att veta hur vi ser ut i ansiktet och du kommer känna olika känslor. Hjälp dig själv genom självvalidering, andning och en tanke om att du gör så gott du kan. Vid behov ta hjälp i handledning eller av en kollega efter du bett om hjälp och fått ett ja.
- Du läser upp barnets spontana berättelse.
Noterar barnets reaktioner. Lägger till och ändrar det barnet vill att du ska ändra. - Barnets detaljerade berättelse.
Du läser högt mening för mening av barnets spontana berättelse och ställer frågar om detaljer; tankar, känslor, beteenden, dofter/lukter, hur det kändes inuti respektive på kroppen, smak, vad barnet hörde och såg. Vad andra sa eller gjorde. Hur de såg ut, be barnet exempelvis beskriva förövarens ansikte (om hen sett detta). Skriv ned samtliga tillägg och notera parallellt barnets reaktioner och symtom. Be barnet skatta utifrån SUD:s skattning eller grad av känsla för vanliga grundkänslor ni tidigare övat på. Vid behov validera barnet och hjälp barnet att reglera sig.
Tänk på att!
I barnets traumaberättelse skilja på det som barnet själv upplevt, det som andra berättat för barnet och om barnet vid brist på information själv föreställt sig vad som kan ha hänt.
Andra berättat – Min mamma berättade för mig att hon också blev slagen av X men jag såg inte det. Det var innan jag kom hem den dagen. Barnet själv upplevt – Jag kände när X slog sin sko mot mitt huvud, jag blev rädd och det gjorde ont. Det bultade och snurrade i huvudet på mig. Vid brist på information själv föreställt sig – Vid branden sprang jag ut och då var min pappa kvar där inne och jag vet inte vad som hände honom men jag ser bilder i mitt huvud där han… - Läs upp barnets detaljerade berättelse och gör de ändringar som behövs.
Läs upp barnets berättelse i ett tempo som gör att barnet hinner notera eventuella tillägg eller ändringar. Gör dessa ändringar i barnets berättelse. Notera återigen parallellt barnets reaktioner och symtom. - Läs nu upp hela barnets traumaberättelse med fokus på exponering.
Läs tills barnets SUDS skattning sjunker. Skatta eventuellt utifrån olika känslor för att se hur de förändras kopplat till exponeringen och vilka tankar de är kopplade till. - Leta efter och exponera för Hotspots.
Notera hur barnet ser ut kopplat till exponeringen för att hjälpa barnet hantera exponeringen och be barnet själv notera eventuella hotspots eller den eller de värsta händelserna. Du kan be barnet berätta om det som hen aldrig trodde hen skulle kunna berätta för någon. En hotspot kan också vara en specifik del av en traumatisk händelse. Tecken på att det kan vara en hotspot är när du exempelvis noterar inga eller färre detaljer, barnet stelnar till i kroppen, får en stark känsla, vill avbryta exponeringen eller börjar prata eller gör något helt annat i rummet. - Låt barnet rita den värsta traumatiska händelsen eller en enskild hotspot.
Hjälp barnet stanna kvar i de känslor som kommer. Ibland kan vi behöva göra en funktionell analys exempelvis en SORK för att förstå mer i detalj vad som händer. Är barnet livrädd för att bli galen eller tappa kontrollen om hen går in mer i upplevelsen. Därefter titta vad barnet behöver för att fortsätta med exponeringen. - Fråga barnet efter varje session med exponering vad hen tar med sig efter idag.
Om det blev någon skillnad på något sätt? Om hen lärt sig något? Detta är dels ett sätt att få feedback på hur exponeringen var idag, dels ett sätt att se om barnet via exponeringen även fått mer hjälpsamma tankar eller börjat rucka på någon kognitiv förvrängning. Här ska inte ett vidare arbete utifrån Kognitivt processande ske utan det görs när all exponering är klar.
Sammanfatta tillsammans med barnet i slutet av varje exponeringssession och se över vad hen behöver efter sessionen och under veckan. Stäm av och planera vad som ska lyftas i det Gemensamma samtalet med omsorgspersonen. - Om barnet varit med om flera traumatiska händelser.
Börja om på punkt 4 och fortsätt punkt för punkt gällande den berättelse barnet är redo att berätta om. Arbeta helst med en traumaberättelse i taget. - När barnet har gjort klart all form av exponering kopplat till Traumaberättande komponenten kan du påbörja arbetet med Kognitivt processande.
- Ett avslutande kapitel i Traumaboken vill de flesta barn göra i slutet av behandlingen under den del som heter Utvärdering och avslutning. En del barn och behandlare ser fördelar med att påbörja arbetet här och då kan dessa delar vara med:
- Det här har jag lärt mig i behandlingen eller Nu kan jag göra det här
- Mina tips till andra barn eller Mina tips till vuxna exempelvis omsorgspersoner, socialsekreterare, behandlare, polisen
- I framtiden vill jag… eller Om 5 år kommer jag…
Andra sätt för att arbeta med traumaexponering
- Göra collage där text och bilder kombineras.
- Skriva en sång eller raptext.
- Skriva en eller flera dikter.
- Gör en ”radioshow” eller podd där barnet berättar för behandlaren i rollen som programledare vad hen varit med om. En radioshow eller podd som inte sänds på riktigt.
- Yngre barn eller barn med behov av mer konkret material kan berätta och samtidigt visa med figurer vad som hände (ej fri lek) där behandlaren skriver ned barnets berättelse och även tar foton på (med tillåten utrustning från arbetet samt sparar ned på ett säkert sätt enligt arbetets lagar, riktlinjer och rutiner) vad barnet visar med figurerna. Fotona kan sedan sättas in i barnets traumabok. Be barnet rita värsta händelsen eller en hotspot och berätta om den.
Oavsett val av metod för traumaberättande kan nedan vara hjälpsamt
- Välj ut färdigheter att hjälpa barnet hur hen kan säga stopp/visa stopptecken, be om paus eller tex få en kram av omsorgspersonen.
- Välj ut färdigheter att hjälpa barnet med känsloreglering vid för höga/starka känslor.
- Välj ut färdigheter att hjälpa barnet med vid ex flashback, kroppen stelnar till.
- Välj ut färdigheter för att använda vid ev. undvikande dvs för att öka exponeringen.
- Välj hur ni ska avsluta varje session av traumaberättandet ex spela spel, lyssna på musik, barnet bestämmer en lek, avslappningsövning.
Vid undvikande prova exempelvis detta
Be barnet börja med att rita platsen på ett större papper ex lägenheten, skoltoaletten, parken. Rita in saker som fanns där. Fråga var de var när den traumatiska händelsen började. Många barn har lättare att berätta och ett steg i taget beskriva vad som hände när de får fokusera på en sådan mer konkret egenritad bild.
Post-it lappar – rita en linje på en White board som visar tidsförloppet under den traumatiska händelsen. Be barnet berätta, skriva ned eller rita något av det som hände på en post-it lapp. Sätt upp den på linjen utifrån var barnet upplevde att det hände. Ställ frågor. Vad hände precis innan den post-it lappen eller efter. När ni står upp aktiveras kroppen mer och lappar kan minska risken att fastna i att det behöver komma i rätt ordning.
Arbeta under kortare tid fokuserat exempelvis i 5–10 minuter. Paus och ytterligare 5–10 minuter alternativt att det vid första tillfället räcker det med 5–10 minuter.
Ta med en låda exempelvis en skokartong som barnet får dekorera och ha som sin traumalåda. Ta med mindre lappar exempelvis grönt (lätta att prata om), orange (mitt emellan svåra att prata om) och röda (mycket svara att prata om). Barnet får skriva ned olika traumahändelser på dessa lappar och om hen inte kan läsa upp vad som står läser du upp vad som står som en del av den gradvisa exponeringen. För en del barn känns det lugnare att alla lappar med händelser är instängda i lådan och de kan välja vilken de klara av under sessionen.
Barnet får ha sitt gosedjur eller någon liten sak att känna eller lukta på. Det kan minska dysreglering av känslor och öka förmågan att stanna kvar i de känslor som kommer.
Undersök vad det värsta som kan hända är? Om det har blivit så någon gång tidigare. En del barn är rädda att de ska tappa kontrollen eller bli galna. Att de inte ska kunna sluta gråta när de väl börjat. Undersök vad de tänker händer då och vad de behöver.
Intensifiera behandlingen. Prova att under traumaberättandet träffa barnet två gånger per vecka om barnet, omsorgsperson och du kan få till det och är villiga att prova det. Flera barn och ungdomar har uppskattat ett mer fokuserat och snabbare exponeringsarbete.
Föräldrasamtal
Sammanfatta, ge rational och skapa förutsättningar
Sammanfatta kort det ni arbetat med under PRAC och hur ni arbetat mot de individuella behandlingsmålen. Vilka skillnader omsorgspersonen noteras hos sig själv respektive hos sitt barn. Vad som återstår kring dessa och vad nästa steg i behandlingen är.
Ge rational till varför vi arbetar med traumaberättande och ta gärna hjälp av en metafor. Ge information om att de flesta upplever att det som var mest hjälpsamt var att få skriva och/eller berätta om den traumatiska upplevelsen. Andra centrala delar att gå igenom är:
- Undersök om omsorgspersonen har några särskilda tankar eller oro inför denna del i behandlingen.
- Förmedla att barnets egna minnen och upplevelser är i fokus och förklara arbetsprocessen.
- Påminn om att inte ställa frågor till barnet hemma. Berättar barnet så lyssnar omsorgspersonen och validerar exempelvis känslor och andra upplevelser.
- Behandlarens önskan är att barnet och omsorgspersonen delger om det är saker som är viktiga för behandlingen.
Informera omsorgspersonen om vikten av att barnet kan behöva extra stöd och vi alla tillsammans följer och utvärderar anpassning och behov. Ge information om risk för symtomökning under arbetet och undersök om omsorgspersonen är orolig eller har några frågor.
Ha en rutin med omsorgspersonen att vid varje session under Traumaberättandet med barnet att ställa frågor om barnets symtom, funktionsnivå, om någon ny information framkommit utanför sessionerna och vid behov öva på föräldrafärdigheter som hjälper barnet.
Förbered omsorgspersonen inför att enskilt höra barnets traumaberättelse
Som en förberedelse inför att barnet ska dela sin traumaberättelse med omsorgsperson rekommenderas att först fråga omsorgspersonen om de egna upplevelserna kopplat till barnets traumatiska händelse/händelser. Ha god tid på dig och ställ exempelvis dessa frågor:
- Hur fick hen fick reda på vad som hänt? Vem berättade?
- Egna tankar, känslor och reaktioner. Hur reagerade barnet?
- Be omsorgspersonen berätta om händelseförloppet mer konkret. Validera känslor.
- Vad har varit mest utmanande och hur har hen hanterat det?
Vad som behöver vara klart enskilt med barnet innan nästa steg för omsorgspersonen.
När barnet under enskilt samtal fått en erfarenhet av vad traumaexponeringen innebär och upplever den hanterbar tar behandlaren upp enskilt med barnet kring att hen vill förbereda omsorgspersonen enskilt. Om barnet är redo att dela en hel eller delar av traumaberättelse så kan behandlaren förbereda omsorgspersonen under enskilt samtal.
Behandlarens arbete enskilt med omsorgspersonen.
Har barnet skrivit flera traumaberättelser låt omsorgspersonen välja vad hen är redo att ta del av enskilt med behandlaren idag utifrån gradvis exponering och omsorgspersonens mående i stunden.
- Läs upp en av barnets traumaberättelser för omsorgspersonen i syfte att exponera för barnets traumaberättelse. Bedöm behovet av att läsa upp berättelsen flera gånger. Följ omedelbart upp ohjälpsamma tankar och/eller kognitiva förvrängningar efter uppläsning. Arbeta med dem via kognitivt processande, för detaljerad information läs på om olika tekniker i avsnittet om Kognitivt processande. Följ upp vid nästkommande session för att bedöma vidare behov av exponering och kognitivt processande för omsorgspersonen.
- Arbetar du med mer än en omsorgsperson kan det finnas fördelar med att exponera med en omsorgsperson i taget. Följ upp omsorgspersonernas behov individuellt då man kan ha olika lätt att gå in i sina egna känslor och berätta om tankar.
- Notera och skriv ned om omsorgspersonen under det här arbetet har några frågor hen vill ställa till barnet under de Gemensamma traumasamtal framöver. Läs där även mer om den fördjupade förberedelseprocessen som behöver ske med omsorgspersonen.
Gemensamma samtal
Vid gemensamma samtal i komponenten Traumaberättande kan barn och omsorgsperson öva på:
- Sammanfatta tillsammans framsteg och vad barnet och omsorgspersonen lärt sig i behandlingen hittills. Exempelvis ökat användningen av flera färdigheter i behandlingen och i vardagen. Utforska om de upplever att de under behandlingen pratat mer och på ett annat sätt om känslomässigt svåra saker.
- Ge kort rational inför traumaberättande, barnet kan berätta om en metafor exempelvis sårmetaforen. Informera kort om att symtomökning är att förvänta. Problemlös hur det kan hanteras.
- Du som behandlare kan ta upp vikten av att barnet får stöd och konkretisera vad barnet behöver, på vilket sätt och från vem. Att detta kommer följas upp och utvärderas oftast efter varje session i denna komponent då behoven kan förändras.
- Ge hopp – berätta att många barn i efterhand sagt det var traumaberättelsen som hjälpte dem mest.
Gradvis exponering
Arbetet i komponenten Traumaberättande handlar till stora delar om gradvis exponering.
- För barn med hög grad av undvikande, som utsatts för fysiskt/sexuellt våld eller en olycka, finns det sannolikt behov av att repetera ord för samtliga kroppsdelar och kroppsvätskor.
- Rita platsen där det hände, berätta utifrån den i ca 10 minuter, göra något annat tillsammans i rummet (lugnande eller fysiskt aktiverande kan vara hjälpsamt). Berätta därefter i ca 10 minuter till och sedan avrunda.
- Barn som kan ha svårt att börja berätta eller säga särskilda ord kan själva hitta en lösning. Exempelvis genom att ställa sig bakom en gardin, vara under bordet, krypa in i sin stora tröja. Så länge barnet berättar eller på annat sätt visar att hen arbetar på så är det inget vi uppmärksammar eller korrigerar. Vi fokuserar på att berömma att de deltar. Efter ett tag när känslorna, ofta skam och/eller rädsla minskat och hanterbarheten ökat kommer de fram.
- Barnet berättar om den traumatiska händelsen och beskriver även detaljerat om tankar, känslor, sinnesupplevelser mm. Om det är svårt att vara medvetet närvarande i känslorna kan barnet efter överenskommelse få hjälp av behandlaren. Till exempel:
- Stanna upp och notera en känsla i taget, sätta ord på känslan och låta den vara där utan att göra den större (genom dömande ord och fokusera på en sekundär känsla). Alternativt göra den mindre (genom att säga att den inte finns eller fokusera på något annat). Validera känsla eller upplevelse och låta känslan finnas, följa den och notera hur den förändras (minskar förhoppningsvis).
- Stanna upp och titta på ett foto av personen som utsatt en eller rita en bild av hens ansikte, lukta på personens parfym eller tvål.