Sexuellt våld mot barn

FN definierar sexuella övergrepp mot barn som att ett barn under 18 år involveras i sexuella handlingar som barnet inte kan förstå, samtycka till eller som strider mot lag eller sociala normer. med eller utan fysisk kontakt. Detta kan ske med eller utan fysisk kontakt och inkluderar såväl kontaktövergrepp som icke-kontaktövergrepp, till exempel sexuella trakasserier eller exploatering på nätet. 

Sexuellt våld mot barn (SVAC) används i allt större utsträckning som ett bredare begrepp än sexuella övergrepp mot barn (CSA). Termen omfattar hela spektrumet av sexuella handlingar mot barn – från övergrepp och exploatering till trakasserier och utnyttjande – och ligger i linje med den definition som UNICEF och WHO använder. 

UNICEF:s initiativ Improving the Measurement of Child Sexual Violence (ICVAC) (2024) har etablerat sexual violence against children (SVAC) som den föredragna termen i internationell forskning och epidemiologisk övervakning. För kliniker innebär detta ingen avgörande skillnad i bedömning eller vård, men begreppet underlättar samordning av data och jämförelser mellan länder. 

I Sverige regleras sexuella övergrepp mot barn i Brottsbalkens bestämmelser om sexualbrott, där bland annat våldtäkt mot barn, sexuellt övergrepp mot barn och barnpornografibrott ingår. Det är viktigt att notera att våld inte är ett nödvändigt kriterium för våldtäkt mot barn – själva handlingen anses olaglig eftersom ett barn under 15 år per definition inte kan samtycka till sexuella handlingar. Även ungdomar över 15 år omfattas av ett utökat skydd när de befinner sig i beroendeställning till förövaren, till exempel i situationer där den vuxne har makt, vårdansvar eller annan inflytandeställning. 

Globalt 

Sexuellt våld mot barn är ett omfattande globalt problem. En nyligen publicerad global sammanställning av studier, ledd av forskaren Antonio Piolanti och publicerad i JAMA Pediatrics 2025, baserad på nationellt representativa studier som omfattade nästan en miljon barn i 80 länder visar att sexuellt våld mot barn är vanligt förekommande. Studien fann att 11 procent av barn rapporterade livstidsprevalens av sexuella trakasserier, 9 procent hade utsatts för kontaktbaserat sexuellt våld och 6 procent rapporterade fullbordat påtvingat samlag. Flickor rapporterade genomgående högre nivåer av utsatthet än pojkar, men även bland pojkar var prevalensen betydande, med 6,8 procent jämfört med 3,3 procent för livstidsprevalens av fullbordat tvångssamlag. När det gäller det senaste året uppgav 2,3 procent av flickor och 0,6 procent av pojkar att de utsatts för tvångssamlag. Studien visade dessutom på stora regionala variationer, med högst prevalens i Afrika söder om Sahara och lägst i delar av Asien. 

Sverige 

I Sverige visar den nationella undersökningen Unga, sex och internet efter #metoo från 2021 att ungefär var fjärde gymnasieelev hade erfarenhet av sexuella övergrepp under uppväxten, en ökning från den tidigare mätningen 2014 då det var var femte. Drygt var tredje flicka rapporterade utsatthet, medan andelen hos pojkar var åttonde. Studien visade också att dessa ungdomars erfarenheter i liten utsträckning kommer till myndigheters kännedom, vilket innebär att många ungdomar inte får det stöd eller skydd de har rätt till. 

Resultaten bekräftas i Våld mot barn 2022 från Stiftelsen Allmänna Barnhuset, där ungefär var fjärde elev i gymnasiet uppgav att de någon gång under uppväxten utsatts för sexuella övergrepp. Flickor rapporterade en betydligt högre utsatthet än pojkar, med 36 procent jämfört med 12 procent, medan 31 procent av de icke-binära ungdomarna uppgav att de hade varit utsatta. Endast en liten andel av dessa övergrepp hade anmälts till sociala myndigheter eller polis. 

Sexuellt våld mot barn är både ett folkhälsoproblem och en allvarlig kränkning av barns sexuella och reproduktiva rättigheter. Ett SRHR-perspektiv innebär att vården behöver arbeta praktiskt med följande: 

• Skydda barnets kroppsliga integritet: säkerställ att barnet undersöks i en trygg miljö, förklara varje moment innan det sker och respektera om barnet säger nej. 
• Säkra tillgång till vård och stöd: erbjud akutpreventivmedel, testning och behandling för sexuellt överförbara infektioner samt vaccinationer (till exempel, Hepatit B och HPV) när det är indicerat. 
• Ge psykosocialt stöd och rehabilitering: koppla tidigt in psykolog, kurator eller socialtjänst och erbjud insatser som matchar barnets och familjens behov. 
• Tillhandahåll information och delaktighet: anpassa informationen till barnets ålder och utvecklingsnivå, lyssna på barnets frågor och ge barnet möjlighet att påverka sin vård. 
• Arbeta för icke-diskriminering: kontrollera att barnets rätt till jämlik vård respekteras oavsett kön, könsidentitet, funktionsnedsättning, migrationsstatus eller social bakgrund. 

Barn kan komma till vården både i akuta och icke-akuta situationer. Det är viktigt att personalen känner till rutiner för att ta anamnes, genomföra kroppsundersökning och dokumentera fynd på ett rättssäkert sätt. I vissa fall är spårsäkring aktuell i samarbete med rättsväsendet. Ett gott omhändertagande ska alltid ha ett förebyggande perspektiv, där varje möte också blir en möjlighet att minska risken för fortsatt utsatthet. 

När det gäller insamling av forensiska spår skiljer sig möjligheterna åt mellan yngre barn och ungdomar/vuxna. Hos prepubertala barn är möjligheten störst att finna biologiska spår inom de första 24 timmarna efter övergreppet. Därefter är chansen att hitta biologiskt material på kroppen mycket liten, och evidens kan i praktiken endast säkras från sängkläder eller os puberterade ungdomar och vuxna är tidsfönstret längre, med möjlighet att påvisa spår upp till 72 timmar på kroppen och i vissa fall upp till en vecka i vaginalprov. 

Detta innebär att förfarande vid spårsäkring och undersökning bör anpassas till olika åldersgrupper, och att särskild hänsyn till tidsaspekten behöver tas hos yngre barn. Samtidigt ska alla insatser genomföras med barnets bästa och trygghet i fokus, och onödig påfrestning ska undvikas. 

En normal undersökning utesluter inte sexuella övergrepp. Skador kan läka snabbt och många övergrepp lämnar inga synliga spår. Därför bygger omhändertagandet på en kombination av anamnes, undersökningsfynd, psykosocialt stöd och strukturerad samverkan. 

Det är också viktigt att följa regionala eller lokala rutiner för ansvarsfördelning. I många sjukvårdsregioner är det en senior barnläkare som är patientansvarig, ofta bakjouren när det gäller prepubertala barn. För ungdomar sker akut handläggning ofta i samarbete med gynekologisk kompetens för flickor och kirurgisk kompetens för pojkar. Remisser för uppföljande vård bör alltid etableras lokalt för att säkerställa kontinuitet. 

Även om de grundläggande momenten i det kliniska omhändertagandet är likartade i alla vårdmiljöer, finns det betydande skillnader i hur vården organiseras och vilka riktlinjer som styr arbetet. I Sverige saknas nationella evidensbaserade riktlinjer för medicinskt omhändertagande vid sexuella övergrepp mot barn, vilket innebär att kliniker och barnskyddsteam behöver luta sig mot internationella källor och validerade exempel. Nedan följer ett urval av internationella riktlinjer, kliniska vägledning och etablerade vårdprogram som kan användas som referens i det lokala och regionala praktiska arbetet. 

Ett traumamedvetet förhållningssätt innebär att alltid beakta barnets behov av trygghet, förutsägbarhet och respekt. Barn som utsatts för sexuellt våld kan känna skuld, skam och rädsla. Vårdpersonal behöver bemöta barnet på ett sätt som stärker trygghet och delaktighet, och tydligt förklara vad som händer i varje steg av vårdprocessen. 

WHO:s kliniska handbok från 2022 rekommenderar att vårdpersonal använder LIVES CC som ett standardiserat förhållningssätt i mötet med barn som utsatts för våld eller övergrepp. 

LIVES CC är både en praktisk vägledning och ett uttryck för traumamedveten vård som kan tillämpas i alla vårdtillfällen, oavsett resursnivå. 

Viktiga rekommendationer i WHO:s kliniska riktlinjer (2017)

WHO:s kliniska riktlinjer från 2017, Responding to children and adolescents who have been sexually abused, utgör den globala referensstandarden för vårdens omhändertagande av barn och unga som utsatts för sexuella övergrepp. Riktlinjerna betonar trygghet, valmöjligheter och respekt för barnets autonomi, samt lyfter fram säkra rutiner för dokumentation och uppföljning. De innehåller också rekommendationer för akutvård efter våldtäkt och psykisk hälsa. Kognitiv beteendeterapi med traumafokus bör övervägas enligt WHO för barn och ungdomar som har utsatts för sexuella övergrepp och upplever symtom på posttraumatiskt stressyndrom (PTSD).  

Det är angeläget att alla som vårdar barn- och ungdomar efter sexuella övergrepp tar del av och förhåller sig till dessa evidensbaserade riktlinjer. Nedan finns en kort sammanfattning av viktiga punkter i dokumentet: 

Bemötande och omhändertagande

• All vård ska ges med respekt, empati och barnets säkerhet i fokus. 
• Traumamedvetet bemötande och trygg vårdmiljö är grundläggande. 
• Barnets delaktighet ska stödjas utifrån ålder och mognad. 

Medicinsk undersökning

• Full anamnes och fysisk undersökning rekommenderas, anpassad till barnets behov och tillstånd. 
• Undersökningen ska inte upprepas i onödan och bör dokumenteras noggrant, helst med fotografi/videoteknik där det är möjligt. 
• Normal undersökning utesluter inte sexuella övergrepp. 

Forensisk provtagning

• Ska göras i enlighet med lokala rättsmedicinska rutiner och alltid med barnets bästa i centrum. 
• Tidigt omhändertagande ökar chansen att säkra biologiska spår. 

Sexuellt överförbara infektioner (STI)

• Provtagning bör göras vid misstanke om penetrerande övergrepp eller symtom på infektion och även när anamnesen är oklar och man inte kan utesluta penetration. 
• Diagnostik ska ske med tillförlitliga metoder (nukleinsyraamplifieringstest, NAAT, rekommenderas där tillgängligt). 
• HIV-profylax och behandling mot andra STI kan ges enligt riskbedömning, gärna i samråd med infektionsläkare.  
• Vaccination mot hepatit B samt HPV ska övervägas om barnet inte är fullt vaccinerat. Vid första provtagningen bör man testa för vaccinationsskydd mot Hepatit B så att barnet inte behöver fler sprutor än nödvändigt. 

Graviditet

• Flickor i fertil ålder ska erbjudas graviditetstest och akutpreventivmedel vid behov. 

Psykiskt stöd

• Barn och unga som utvecklar posttraumatiska symtom bör erbjudas evidensbaserad psykologisk behandling, i första hand traumafokuserad KBT. Alla barn som utsatts bör tidigt erbjudas kontakt med kurator eller annan psykosocial profession för att kartlägga behov av stöd och uppföljning, oavsett om posttraumatiska symtom föreligger eller inte. 
• Vården ska också kunna erbjuda stöd till vårdnadshavare som inte är förövare. 

Uppföljning

• Barnet bör följas upp både medicinskt och psykosocialt. 
• Uppföljningen omfattar kontroll av fysiska skador, STI- och graviditetstest, samt psykologiskt välbefinnande. 

Children’s Hospital of Philadelphia (CHOP) USAs kliniska vägledning för misstänkt sexuella övergrepp

CHOP är ett av världens ledande barnsjukhus och en internationellt erkänd institution inom barnmedicin och barnskyddsarbete. De kliniska vägledningarna för barnmisshandel och sexuella övergrepp utvecklas och uppdateras av barnskyddsteamet, Child Protection Team – Safe Place: The Center for Child Protection and Health. 

På CHOP:s akutmottagning finns också ett multiprofessionellt Sexual Assault Response Team (SART) i akutmottagningen, som består av specialistsjuksköterskor, akutläkare specialiserade på barnmisshandel, kuratorer och andra yrkesgrupper. Tillsammans erbjuder de expertvård vid sexuella övergrepp mot barn och ungdomar med fokus på medicinsk utredning, psykologiskt stöd, forensisk spårsäkring och vidare samarbete vårdgrannar såsom barnpsykiatri, och samverkan med sociala myndigheter och rättsväsendet. 

CHOP:s Clinical Pathways är strukturerade vårdplaner som översätter riktlinjer och evidens till lokalt förankrade rutiner. Pathways syftar till att standardisera vården, minska oönskade variationer och samtidigt ta hänsyn till varje patients individuella behov. De betraktas som levande dokument som kontinuerligt revideras när ny evidens eller klinisk erfarenhet tillkommer. 

Vägledning för misstänkta sexuella övergrepp innehåller detaljerade praktiska rekommendationer och länkar till resurser för det kliniska omhändertagandet av barn efter sexuella övergrepp. Av särskild betydelse är att den anger tidsfönster och kriterier för när forensisk spårsäkring är indicerad: 

• Hos prepubertala barn är fynd mest sannolika om spår tas inom 24 timmar, men provtagning kan övervägas även om tidsförloppet något överstiger 24 timmar. 
• Hos pubertala barn- och ungdomar rekommenderas provtagning upp till 72 timmar. 
• Spårsäkring är särskilt indicerad vid uppvisad akut genital skada, synliga forensiska fynd (t.ex. sädesfläckar), och endast när den misstänkta förövaren är ≥10 år. 
• Beslut fattas i samråd mellan SART-examinator och akutmottagningens ansvariga läkare. 

Den kliniska vägledningen för misstänkta sexuella övergrepp (Suspected Child Sexual Abuse Clinical Pathway) är ett exempel på hur en klinisk vägledning kan ge tydliga och detaljerade kriterier, stödja kvalitetsförbättringar och samtidigt fungera som levande dokument som revideras i takt med ny evidens och beprövad erfarenhet. 

SATU Ireland Guidelines (2023)

Irlands Sexual Assault Treatment Units (SATU) publicerade 2023 den femte upplagan av sina nationella riktlinjer för vård efter sexuella övergrepp. Riktlinjerna är systematiskt uppdaterade för att spegla den senaste evidensen och omfattar vård för alla överlevare, oavsett ålder eller kön. 

I riktlinjerna framhålls att insatser för barn och unga bäst levereras genom en koordinerad intersektoriell modell, och att Barnahus har antagits som bästa praxis. Barnahus-modellen infördes i Irland 2018 och bygger på principen att ett tidigt barnförhör och skyndsamt stöd förbättrar både rättsliga och terapeutiska resultat, samtidigt som retraumatisering minimeras genom att undvika upprepade förhör. 

I dag utgör ett nationellt nätverk av tre Barnahus grunden för barnskyddsarbetet i Irland. Dessa enheter har uppdraget att ta emot barnpatienter dygnet runt för konsultationer och undersökningar och täcker därmed hela landets befolkning. De är bemannade dygnet runt av jourhavande barnläkare, specialistsjuksköterskor och andra yrkesgrupper med särskild kompetens inom området. Arbetet sker i nära samarbete mellan HSE (hälso- och sjukvården), Tusla (Child and Family Agency; sociala myndigheterna), An Garda Síochána (polisen) och frivilligorganisationer. 

Barnahus-enheterna erbjuder barnförhör enligt evidensbaserat protokoll, barnmedicinsk undersökning både i forensiska syften och för barnets akut och uppföljande sjukvård, samt erbjuder krisstöd till barnet och icke-förövrande vårdnadshavare. Modellen följer de europeiska kvalitetsstandarderna för Barnahus. 

Dessa riktlinjer, som finns fritt tillgängliga på internet, innehåller detaljerade rekommendationer för hur hälso- och sjukvårdspersonal steg för steg kan bemöta och vårda barn som misstänks ha utsatts för sexuella övergrepp. Tänk på att i de SATU-riktlinjerna anges att tidsfönstret för forensisk provtagning är upp till 72 timmar för prepubertala barn och upp till 7 dygn för pubertala ungdomar och vuxna. 

SATU-riktlinjerna visar hur ett mindre land kan utveckla och implementera nationella, evidensbaserade rekommendationer för medicinskt omhändertagande vid sexuellt våld. 

The “Purple Book” (2025) – kräver särskild behörighet 

Den senaste upplagan av “Purple Book”, formellt benämnd Physical Signs of Child Sexual Abuse (2025), är resultat av ett samarbetsarbete mellan Royal College of Paediatrics and Child Health (RCPCH) i Storbrittannien och American Academy of Pediatrics (AAP). Det är en omfattande, evidensbaserad resurs som vägleder kliniker i forensiska bedömningar vid misstanke om sexuella övergrepp mot barn. 

Purple Book ger best practice-vägledning för pediatriska forensiska undersökningar och tolkning av fysiska fynd, baserat på den senaste systematiskt granskade evidensen. Den senaste upplagan, helt reviderad 2025, finns som ett säkert nätbaserat material tillgängligt för RCPCH-medlemmar, AAP-medlemmar med uppdrag inom barnskydd samt andra ackrediterade yrkesverksamma. 

Innehållet omfattar bland annat uppdaterade kapitel om hur man skiljer mellan olycksrelaterade och övergreppsrelaterade anogenitala skador, vägledning kring tolkning av genital blödning hos prepubertala flickor samt evidens om läkningsförlopp av anogenitala skador. 

Riktlinjerna är avsedda för kliniker med expertutbildning i barnskyddsmedicin och stödjer både klinisk praxis, rättsprocesser och utveckling av barnsjukvården internationellt. Purple Book betraktas fortfarande som den globala referensstandarden för medicolegala och kliniska yrkesverksamma inom området, med RCPCH och AAP:s partnerskap som garanti för internationell relevans och högsta kvalitet. På Barnafrid för nu nätverket för barnskyddsteam en dialog med RCPCH om att säkerställa tillgång för svenska kliniker som arbetar med målgruppen så att även dessa kan dra nytta av denna viktiga resurs. 

NCK Guiden

NCK guiden (2025) fungerar som ett nationellt praktiskt stöd för omhändertagande vid sexuella övergrepp. Den är i första hand framtagen för vuxna kvinnor men används även för barn och ungdomar, eftersom spårsäkringssatserna är desamma oavsett kön och ålder och också kan tillämpas vid undersökningar av misstänkta förövare. 

Guiden är en checklista snarare än en evidensbaserad klinisk riktlinje och anger inte specifika tidsfönster för spårsäkring (såsom 24 timmar för prepubertala barn eller 72 timmar för ungdomar), vilket skiljer den från internationella rekommendationer. I stället betonas att spårsäkring ska kunna göras oberoende av polisanmälan och att patienten inte bör äta, dricka, tvätta sig eller gå på toaletten innan beslut om provtagning. 

För barn och ungdomar som är tillräckligt mogna att förstå innebörden av undersökningen är det avgörande att informerat samtycke inhämtas och att barnet får möjlighet att påverka processen. Vårdpersonalens uppgift är att motivera och förklara syftet på ett sätt som främjar delaktighet, trygghet och respekt för barnets integritet. 

Prover kan förvaras upp till tio dygn i kylskåp innan de hämtas av polis. Spårsäkringssatsen sparas i upp till två år även utan polisanmälan, men rutinerna för vem som ansvarar för förvaringen varierar mellan olika kliniker i Sverige. 

Svenska barnläkarföreningens delförening för barn som far illa: Checklista

Barnläkarföreningens delförening Barn som far illa (BSFI) har tagit fram en checklista för medicinsk utredning, spårsäkring och samverkan vid sexuella övergrepp mot barn. Checklistan används som ett praktiskt stöd för kliniker och barnskyddsteam i frånvaro av nationella evidensbaserade riktlinjer. Den innehåller rekommendationer för medicinsk handläggning, provtagning och samverkan med socialtjänst och rättsväsende.  

Det är viktigt att påpeka att checklistan inte utgör en evidensbaserad klinisk riktlinje, och att ingen validering av innehållet har gjorts. Däremot kan den bidra till ökad enhetlighet i vården och är ett verktyg som många kliniker i Sverige använder i praktiken. 

Multisektoriell samverkan och barnahusmodellen

Vården har en central roll men kan inte ensamt hantera sexuellt våld mot barn. Effektivt arbete förutsätter samverkan med socialtjänst, polis, rättsväsendet inklusive rättsmedicin. Barnahusmodellen erbjuder en gemensam arena för samordning, där barnskyddsteam kan bidra med sin tvärprofessionella kompetens från ett hälso- och sjukvårdsperspektiv och medverka till kvalitetssäkring. Samverkan är också en förutsättning för långsiktigt förebyggande arbete. 

Barnläkarföreningen, delföreningen Barn som far illa. (2022). Checklista för medicinsk utredning, spårsäkring och samverkan vid sexuella övergrepp mot barn. Stockholm: Svenska Barnläkarföreningen. 

American Academy of Pediatrics, Council on Child Abuse and Neglect (COCAN). (2024). Child abuse and neglect resources. https://www.aap.org/en/patient-care/child-abuse-and-neglect/  

Children’s Hospital of Philadelphia. (2024). Clinical pathway for suspected sexual abuse or sexual assault. https://www.chop.edu/clinical-pathway/abuse- 

Jernbro, C., & Landberg, Å. (2022). Våld mot barn 2022: En nationell kartläggning. Stockholm: Stiftelsen Allmänna Barnhuset. 

National SART Guidelines Development Group. (2023, July 1). National Guidelines on Referral and Forensic Clinical Examination Following Rape and Sexual Assault (Ireland) (5th ed.). Health Service Executive.  https://www2.healthservice.hse.ie/organisation/national-pppgs/national-guidelines-on-referral-and-forensic-clinical-examination-following-rape-and-sexual-assault-ireland/ 

Nationellt centrum för kvinnofrid. (2025). Guide för omhändertagande efter sexuella övergrepp. Uppsala: NCK. 

Piolanti, A., Schmid, I. E., Fiderer, F. J., Ward, C. L., Stöckl, H., & Foran, H. M. (2025). Global prevalence of sexual violence against children: A systematic review and meta-analysis. JAMA Pediatrics, 179(3), 264–272. https://doi.org/10.1001/jamapediatrics.2024.5326 

Svedin, C. G., Landberg, Å., & Jonsson, L. (2021). Unga, sex och internet efter #metoo. Linköping: Linköpings universitet & Stiftelsen Allmänna Barnhuset. 

Sveriges Kommuner och Regioner. (2020). Vården vid sexuellt våld – nuläge och vägar framåt. Stockholm: SKR. 

World Health Organization. (2017). Responding to children and adolescents who have been sexually abused: WHO clinical guidelines. Geneva: WHO. https://apps.who.int/iris/handle/10665/259270 

World Health Organization. (2022). Clinical handbook: Health care for children and adolescents who have been sexually abused. Geneva: WHO. https://apps.who.int/iris/handle/10665/352498